Amatörernas dykning i arkiven ledde till vraken i Falun

Överallt i Falun sätter kopparn sina spår. Vid gruvan fastnar röd jord och damm på skor och kläder – och förr även i gruvarbetarnas lungor. Liksom gruvan ingår arbetarnas träkåkar i världsarvet, jämte hyttor, bergsmansgårdar och vattendrag kring staden.

Nu har det börjat forskas på koppargruvans försummade marina del, tack vare lokalhistorikerna Ulf Backéus och Göran Garmo.

– Jag hade funderat på transporter över sjön Runn med malm och råkoppar från gruvan och hyttor. De måste ha varit mycket omfattande, för på 1600-talet var det Sveriges största industri och Falun landets näst största stad, säger Ulf Backéus.

För tre år sedan kontaktade han Göran Garmo. Ganska snart insåg de att det knappt forskats om transporterna, utan nästan bara om själva gruvdriften. De började plöja dokument i Stora Kopparbergs, sedermera Stora Ensos, arkiv, och har gjort nedslag i historien från 1500-talet med bland annat landskapshandlingar, inventarieförteckningar för två kungsgårdar och räkenskaper för staden Falun.

– Vi upptäckte att staden hade monopol på sjöarna Runn, Varpan och Grycken. Andra som ville driva kommersiell transport fick betala skutpenning till staden, och det gjorde ganska många, säger Göran Garmo.

Det var också fråga om transporter in till staden med omnejd med kol till hyttorna, ved till gruvan och livsmedel.

– I mitten av 1600-talet hade staden två egna skutor, men enligt räkenskaper var man 1649 tvungen att leja skutor och skutkarlar som förde koppar ”då kompaniskutorna woro nedersänkte”. Kanske är det någon av dem som nu hittats, tror Göran Garmo.

I litteratur om äldre sjöfart läste Ulf Backéus och Göran Garmo att vraket av ett annat skepp, 18 meter långt, hittats nedgrävt som fyllnadsmaterial intill Faluån 1980. De kontaktade Dalarnas museum, som hade vrakbitar i samlingarna och fick till stånd en dendrokronologisk undersökning, som visade att det var en skuta från 1600-talet. Och just i de kvarteren bodde då ett antal redare involverade i transporterna.

En av transportlederna gick med foror på medar över sjön vintertid, men Runn är grund och förrädisk, full med grynnor. Ulf Backéus tror att det kanske inte gått utan problem.

– Jag åker långfärdsskridsko, och isen är inte alltid så bra. Ibland öppnas råkar som är svåra att ta sig förbi.

Vid samma tid som Ulf Backéus och Göran Garmo påbörjade sina eftersökningar hade länsstyrelsen börjat planera en pilotstudie för att förtydliga världsarvets avgränsning och bättre förklara dess innebörd. Fokus skulle ligga på att hitta lämningar över och under vattnet längs färdvägar och transportleder mellan världsarvets delar och med omvärlden.

Lederna gick bland annat över Runn till Strand på södra sidan, för transport till ett kopparverk i Avesta, vidare i landet eller till export. Under stormaktstiden på 1600–1700-talen var Falu gruva den i särklass största i Europa, med två tredjedelar av världsdelens produktion.

I mitten av oktober 2026 undersökte marinarkeologer vid Södertörns högskola, Västerviks museum och företaget Nordic Maritime Group en 4 kvadratkilometer stor yta med sonar i norra delen av Runn, närmast Falun. Det gav indikationer på ett trettiotal strukturer, och ett antal av dem undersöktes med robotkamera. Under en intensiv vecka hittades sju vrak och tre av dem närstuderades med dykning.

Även om Runn är en grund sjö var det inte helt lätt att se vad man hittat.

– När man tänder starka lampor blir det som en snöstorm där nere, berättar Johan Rönnby, professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola.

Men kameror ser mer än vad ögat gör.

– Vad vi hittat är specialbyggda seglande lastpråmar för malm och råkoppar, med väldigt bred akter och en ganska spetsig stäv. En är 20–25 meter lång, vi gissar att den är från 1700-talet, och de andra två något mindre, troligen från 1600- eller 1700-talet. De tillhör i alla fall gruvans storhetstid, säger Johan Rönnby.

Då tidsschemat för dykningarna var pressat och båtarna täckta av sediment undersöktes inte lasten, och inga prov för dendrokronologisk datering togs. Men planen är att utifrån fynden följa upp projektet och ta fram mer detaljerad kunskap, med undersökningar även i sjön Varpan norr om Falun och andra vattendrag.

Under vattnet finns dessutom lämningar av stenkistor, bryggfundament, båthus och timmer. Bland annat kan arkeologerna ha hittat Kopparhinken, en plats som nu ligger under vatten, där råkopparn lastades och vilken Ulf Backéus och Göran Garmo identifierat på äldre kartor. Just där ska en skuta ha förlist 1669, enligt de båda amatörforskarna.

Samarbetet med Ulf Backéus och Göran Garmo har varit mycket värdefullt, anser arkeolog Gunilla Larsson på länsstyrelsen.

– Vi träffade Göran och Ulf när de höll föredrag på Dalarnas museum. Marinarkeologerna har haft stor hjälp av deras kartläggning för att hitta objekt att undersöka i det område vi valt ut. Både under dykveckan och nu efteråt har de hjälpt till att tolka fynd.

Lastageplatserna är minst lika intressanta som vraken, anser hon.

– Gruvor och hyttor är svåra att datera eftersom många använts ända till 1800-talet eller längre. Men under vattnet har anläggningar bevarats som de var då. Om vi kan årsringsdatera lastageplatser ser vi när de anlagts, kanske för att en gruva eller hytta öppnats eller byggts ut, säger Gunilla Larsson.

Johan Rönnby och de andra forskarna ska nu sammanställa resultatet av dykningarna i en rapport med bland annat filmer och 3D-avbildningar av ett eller flera vrak. Johan Rönnby hoppas också på en fortsättning.

– Det är ett kul projekt, inte bara för vraken i sig utan för att det hänger ihop med en mycket större historia. Och att det är civila båtar i en sjö – ibland kan det kännas lite tjatigt med alla örlogsfartyg vi dyker på i Östersjön.