Lemuren vägrar kompromissa – nu måste världens ledare tänka om

Om man försöker stänga in en indri, då dör den. I några få regnskogar på nordöstra Madagaskar lever de sista individerna av världens största lemur. Avskogning, jakt och gruvdrift är bara några av problemen. Vid det här laget är indrin akut hotad, men den är så knuten till sin hemmiljö att den matvägrar i fångenskap. Ingen har fått indrin att överleva i djurpark.

Den sjunger också. Det låter som en kombination av valsång, barnskrik och en högljudd Hesa Fredrik-tuta. Av alla djur jag har haft förmånen att få se (och höra) är indrin utan tvekan det mest häpnadsväckande. Ljudet vibrerade i bröstkorgen och hördes helt säkert på kilometers avstånd. Efteråt tittade vi förvånat på varandra, vi som stod där under trädtopparna. Hände det där just?

Jag tänker på indrin när jag ser bilder från mångfaldstoppmötet. Efter två veckor av förhandlingar avslutades COP 17 i helgen, den biologiska mångfaldens motsvarighet till klimattoppmötet. Resultatet var väntat.

Arbetet med att skydda naturen går för långsamt och världens länder enades om att öka takten i miljövårdsarbetet, men man misslyckades samtidigt med att enas om viktiga finansieringsfrågor.

På ett plan skedde dock ett genombrott: Urfolks och lokalsamhällens inflytande stärktes.

Med en ny, permanent plattform ökar möjligheterna att forma politiken, snarare än att bara fungera som rådgivare. Det är potentiellt goda nyheter för indrin.

Madagaskar är ett av världens fattigaste länder. Befolkningen drabbas regelbundet av cykloner och svår torka. Nästan alla eldar med ved eller träkol, och avskogningen är omfattande.

Även om människorna är fattiga är landet samtidigt rikt på biologisk mångfald. Nio av tio växt- och djurarter finns ingen annanstans i världen. Forskare har återkommande slagit larm om att naturen måste skyddas till varje pris, bara 10 procent av öns natur är formellt skyddad. Men människorna då?

På Madagaskar har lokalbefolkningen dålig erfarenhet av miljöorganisationer. När människor lever i fattigdom kan de inte förväntas skydda skogar på bekostnad av sin egen familj. Naturvården måste se till så att samhällen först har tillgång till mat och vatten, och att människor inte behöver hugga ner skogen för att försörja sig. Det är orimligt att kräva att människorna i Madagaskars fattigaste byar ska betala för att bevara naturen som hela världen har ögonen på.

Därför är genombrottet på mångfaldstoppmötet viktigt, även om det bara är ett första steg. För att miljöarbete ska fungera behöver urfolk och lokalbefolkningar få verkligt inflytande över sin natur. Den som får vara med och bestämma över skogens framtid har också större anledning att försvara den.

Där indrin lever på nordöstra Madagaskar samarbetar lokalbefolkningen för att driva bort tjuvjägare och skogsskövlare. Arbetet leds lokalt.

Indrin behöver sina skogar för att överleva. Den kompromissar inte, även om det så kostar den livet. Dess framtid ligger i händerna på ministrar som aldrig hört den sjunga. De politiska besluten måste rätta sig efter naturen snarare än tvärtom.

Kanske är det världspolitikens tur att anpassa sig, så att indrin slipper.

Läs mer: Håll utkik efter mitt reportage från Madagaskar.