Behöver vi verkligen bli fler?

Söndagssteken försvann från menyn på Arbogas äldreboenden när kommunen behövde spara i fjol. I över 30 kommuner gjordes liknande nedskärningar på lax, Bregott och smaksatt yoghurt på grund av högre matpriser och pressade budgetar, rapporterade Sveriges Radio i januari 2026. Forskare varnade för ökad undernäring bland de äldre till följd av den torftigare maten.

Äldreomsorgens kostnader väntas stiga ytterligare i takt med att vi lever allt längre. Samtidigt väcker ett historiskt lågt barnafödande frågor om hur äldreomsorgen ska finansieras om det blir allt färre som arbetar och betalar skatt. Vilken mat kommer boendena ha råd med då?

Antalet barn per kvinna i Sverige har sjunkit stadigt sedan 2010 och nådde 2025 den lägsta nivån sedan mätningarna började vid mitten av 1700-talet. ”1,42 är en varningsklocka, ingen tvekan om det”, kommenterade dåvarande statsministern Ulf Kristersson bottennoteringen i SvD i maj 2026. Siffran står för den summerade fruktsamheten, som enkelt uttryckt mäter hur många barn en kvinna får i genomsnitt. Som tumregel behöver fruktsamheten ligga på 2,1 för en stabil befolkning, utan hänsyn till migrationen.

För att förstå orsakerna bakom det minskande barnafödandet och föreslå åtgärder för att vända trenden, tillsatte regeringen sommaren 2025 Utredningen för en framtid med barn. Utredningen har redan rönt uppmärksamhet i medierna för framtidsbilder där Sveriges befolkning krymper med fyra miljoner till 2100.

Detta förutsätter att barnafödandet inte vänder uppåt igen och att invandringen sjunker till betydligt lägre än genomsnittet de senaste åren. Utmaningen för äldreomsorgen kan då illustreras av antalet 80-åringar eller äldre i förhållande till antalet 20–64-åringar: från 11 procent i dag till mellan 46 och 57 procent vid århundradets slut.

Åsa Hansson är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och leder utredningen. Hon förklarar att det här är ett par av flera framtids­bilder och parallellt med dessa siffror presenteras befolkningskurvor som utvecklas mindre negativt.

– Det är inga prognoser, utan scenarier som vi använder för att simulera hur Sveriges samhällsekonomi skulle påverkas av olika nivåer av barnafödande och migration, säger hon.

I själva verket är det mer sannolikt att Sveriges befolkning fortsätter att växa. Det är i alla fall Statistiska centralbyråns bedömning i myndighetens senaste rapport om befolkningsutvecklingen till 2070. Enligt SCB:s huvudscenario beräknas folkmängden år 2070 vara 11,8 miljoner, alltså 1,2 miljoner större än i dag. Detta hänger på att antalet barn per kvinna gradvis stiger till 1,73, alltså nästan halvvägs från dagens 1,42 till ersättnings­nivån 2,1. Samtidigt antas nettoinvandringen hålla sig kring 30 000 personer om året, vilket ungefär motsvarar genomsnittet för 1970–2023 men är högre än 2025.

Att barnafödandet troligtvis svänger uppåt igen stöds av en ny forskningsrapport av Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier. I rapporten, som ännu inte är fackgranskad, visar han att de senaste årens låga fruktsamhet skulle kunna förklaras av ett uppskjutet snarare än uteblivet barnafödande. Den fallande trenden drivs nämligen av att kvinnor födda under andra halvan av 1990-talet mer sällan får barn före 30 års ålder jämfört med tidigare generationer.

– Men det är för tidigt att säga hur många barn de kommer att ha när de är 40. Troligtvis kommer de att hämta ikapp en del av det låga barnafödandet, men om de gör det fullt ut är en öppen fråga. Mest sannolikt är att de inte riktigt gör det, och hamnar kring 1,6 eller 1,7 barn per kvinna, säger Martin Kolk.

Han är kritisk till att samhällsdebatten fokuserar så starkt på så kallade periodbaserade fruktsamhetsmått, alltså mått som fokuserar på antalet födslar under en viss tidsperiod. 2025 års uppmärksammade bottennotering på 1,42 barn per kvinna hör till just den sortens mätningar.

– Historiskt sett har de periodbaserade måtten växlat upp och ner. Men när man i stället använder årskullsbaserade mått ser man att kvinnor födda mellan 1930 och 1980 i slutänden har fått ungefär lika många barn. De mammor som är födda mot slutet av 1980-talet verkar hamna kring 1,8 barn per kvinna, vilket inte är särskilt lågt.

Om fruktsamheten på sikt återvänder till mellan 1,5 och 1,8 barn per kvinna, tyder forskningen på att det kommer att räcka för att undvika samhällsekonomiska problem, menar Martin Kolk.

– Ett väldigt lågt barnafödande däremot, omkring 0,8 till 1,1 som i Östasien och Sydeuropa, skapar allvarliga problem för socialförsäkringssystemen. Så om det vi nu ser i Sverige bara är början på en ännu större nedgång, kan det också leda till större samhällsekonomiska problem. Men det är inte vad jag ser som huvudscenariot.

Utredaren Åsa Hansson är desto mer bekymrad över att barnafödandet i Sverige kan fortsätta nedåt. Ett besök till Sydkorea – där fruktsamheten bara är 0,8 barn per kvinna – gav henne en tankeställare. Hon insåg att de bakomliggande trenderna är desamma där som här, även om de har gått längre i det östasiatiska landet.

– Konkurrensen på arbetsmarknaden hårdnar och det blir svårare att komma in på bostadsmarknaden, samtidigt som urbaniseringen ökar. Men i Sydkorea är det extremt – man sätter barn i skolan från tre års ålder för att de ska få en edge, säger hon.

Åsa Hansson beskriver Sydkoreas arbetsmarknad som tudelad mellan attraktiva jobb på multinationella företag och andra jobb som de unga inte är intresserade av. För att öka chansen till ett bra arbete läggs alltmer tid på universitetsutbildning.

– Det ser jag även här bland mina studenter i Lund. Det räcker inte längre med en fil. kand., utan du måste ha en master – helst två.

Utbildningshetsen och de försämrade möjlig­heterna till jobb och bostad leder till att de unga skjuter upp beslutet att skaffa barn allt längre – såväl i Sydkorea som i Sverige.

– 1990 var etableringsåldern, alltså när 75 procent av en årskull är sysselsatt, omkring 21 år i Sverige. I dag sker inträdet i lönearbete i genom­snitt först vid 28 års ålder. Det tar mycket längre tid att komma ut på arbetsmarknaden, fixa bostad, hitta en partner, och man vill ha allt det på plats innan man skaffar barn, säger Åsa Hansson.

Hennes uppfattning är att barnafödandet inte kommer att vända uppåt av sig själv.

– Jag tror att vi kan komma tillbaka till huvudscenariots 1,73 barn per kvinna, men då måste vi lägga om politiken.

Hon ser många tänkbara sätt att göra det lättare för unga vuxna att bilda familj.

– Det skulle kunna göras mer ekonomiskt fördelaktigt att skaffa barn som student. Och i stället för att pressa in all utbildning under fem år mellan 20 och 25, kan vi satsa mer på livslångt lärande.

Men det handlar också om att bryta med en politik inriktad på vad hon kallar insiders.

– De som är medelålders som jag. De som har arbete, bostad och låga skatter. De som äger och har gynnats av penningpolitiken för att bygga upp en förmögenhet.

I stället krävs en politik som fokuserar mer på unga vuxna, anser hon. Men då gäller det att inte vänta för länge, för i takt med att befolkningen åldras, ökar medianväljarens ålder.

– Och det gör det politiskt svårare att motstå att omfördela till de äldre.

Om barnafödandet inte vänder uppåt kan det på längre sikt få allvarliga konsekvenser för Sveriges ekonomiska tillväxt och offentliga finanser, varnar Åsa Hansson. Men under de kommande två eller tre årtiondena blir effekten på den offentliga budgeten tvärtom positiv.

– Sverige lägger stora resurser på barn och unga, från förskola till universitet. Så när det föds färre stärks initialt de offentliga finanserna. Våra simuleringar visar att det tar förvånansvärt lång tid innan äldreomsorgens stigande kostnader väger tyngre än de här besparingarna. Men när de väl gör det, går försämringen ganska snabbt.

Därför är det viktigt att de offentliga resurser som befolkningens åldrande till en början frigör investeras i att göra det lättare för unga människor att etablera sig och bilda familj, anser Åsa Hansson.

Den utredning hon leder har dock ännu inte undersökt en annan fråga som kan få avgörande betydelse för välfärdssamhällets förmåga att hantera ett lågt barnafödande och en åldrande befolkning: produktiviteten i landets ekonomi. Om den arbetande andelen av befolkningen minskar, blir ökad produktivitet – alltså värdeskapande per arbetstimme – en central strategi för ekonomisk tillväxt. Ekonomins storlek påverkar i sin tur hur stora skatteintäkterna som finansierar välfärden kan bli.

I nationalekonomisk teori har låga födelsetal länge ansetts hämma den ekonomiska tillväxten. En förklaring som ges är att investeringar i byggnader, maskiner och andra kapitalvaror minskar när arbetskraften växer långsammare eller rent av krymper. Men i juli 2026 publicerade flera framstående ekonomer en forskningsrapport som tvärtom argumenterar för att ett lågt barnafödande kan öka produktiviteten. I en jämförelse mellan 107 länder såg de att länder med låga födelsetal 1950–1980 uppvisade högre ekonomisk tillväxt per invånare i arbetsför ålder ända fram till 2020. Liknande resultat fås när man gör jämförelser inom USA.

I stället för att förklara den högre produktiviteten med att kvinnor med färre barn kan förvärvsarbeta mer, eller att mindre familjer har bättre råd med barnens utbildning, hittade forskarna något annat. De såg hur bristen på unga arbetare drev på investeringar i arbetsbesparande teknik. Den drev också på en omställning från arbetskrävande branscher till högteknologisk, kapitalintensiv industri.

– Vi visar att den här effekten är ganska stark, säger Andrew Scott, professor i ekonomi vid London Business School och en av studiens författare.

Effekten är tillräckligt stark för att uppväga den lägre ekonomiska tillväxt som en långsammare befolkningsökning annars skulle innebära.

– Vi visar att den fallande fertiliteten inte har påverkat bnp under de senaste 70 åren. Det är ett resultat som folk ogillar, eftersom det går på tvärs med vad människor vill tro. Alla verkar övertygade om att en åldrande befolkning med lägre födelsetal bara kan vara dåligt, säger Andrew Scott.

Han har skrivit bästsäljande böcker om hur samhället behöver anpassas till att vi lever allt längre. Där argumenterar han för att den negativa bilden av en åldrande befolkning behöver ersättas av ett mer konstruktivt engagemang för ”långlevnadssamhället” (the longevity society). Andrew Scott säger att det inte är något nytt att en krympande andel förvärvsarbetare försörjer allt fler pensionärer.

– I Storbritannien och USA har äldreförsörjnings­kvoten trefaldigats de senaste 100 åren. Ingen har påstått att det skulle ha hållit tillbaka den ekonomiska tillväxten. Kvoten väntas stiga ytterligare 50 procent de kommande 50 åren. Nu säger alla: ”Åh, världen går käpprätt åt helvete.”

Åsa Hansson håller delvis med Andrew Scott om att utbudet av arbetskraft påverkar teknikutvecklingen.

– I Sverige har vi länge haft ganska dyr arbetskraft och hög skatt på arbete. Det är en delförklaring till att vi är så tekniskt avancerade, eftersom det har varit relativt sett billigare att använda teknik, säger Åsa Hansson.

Men trots att många länders ekonomier svarat väl på låga födelsetal mellan 1950 och 1980, medger Andrew Scott att lärdomarna vi kan dra av det är begränsade. Befolkningskrisen är nämligen allvarligare i dag, särskilt i vissa asiatiska länder.

– I större delen av Europa är vi inte i närheten av de låga födelse­talen i Sydkorea, Japan eller Kina. Dessutom har barnafödandet här inte fallit från lika höga nivåer, så åldrandet och befolkningsminskningen sker inte lika dramatiskt. Det gör att utmaningarna ser mycket annorlunda ut, säger Andrew Scott.

Bland de länder och år som analyseras i Andrew Scotts och hans kollegors forskningsrapport hade Danmark den lägsta fruktsamheten: 1,54 barn per kvinna 1980. Grovt räknat innebär det att varje generation minskar till 73 procent av den föregående. I dagens Sydkorea, med 0,8 barn per kvinna, motsvarar 2025 års barnkull endast 38 procent av föräldragenerationen.

Åsa Hansson varnar för de utmaningar en så låg fruktsamhet innebär, inte minst för bemanningen av äldrevården.

– Lönerna kommer antagligen behöva höjas för att fler ska vilja jobba inom äldreomsorgen. Omskolning kommer också att kosta – det går inte att bara ta personal från förskolan och sätta dem i äldre­omsorgen.

Den snabba AI-utvecklingen har redan visat sig kunna ersätta många arbetsuppgifter med teknik, särskilt inom det privata näringslivet. Behovet av exempelvis yrkeschaufförer och programmerare skulle på sikt kunna minska betydligt.

Äldreomsorgen har visat sig svårare att effektivisera, och innovationer såsom sällskapsrobotar fungerar mer som komplement än substitut för mänsklig arbetskraft. Fler anställda kan därför i framtiden komma att behövas inom välfärdssektorn, samtidigt som relativt färre arbetar inom näringslivet. För att då ändå kunna finansiera välfärden med skatteintäkter från näringslivet, kan ett skifte behövas från skatt på arbete till skatt på kapital, menar Åsa Hansson. Kanske kan det bidra till att vår tids förskolebarn får söndagsstek på äldreboendet vid århundradets slut.