När rösten inte stämmer med könet

Kuro berättar att han alltid anade att något inte stod rätt till.

– Jag tänkte inte på rösten så mycket när jag var yngre, det var runt mellanstadiet i skolan och senare som det blev mer och mer skillnader på min röst och en ”vanlig killröst”. Då kände jag mig mer och mer obekväm och mådde allt sämre.

Kuro är 26 år gammal och har levt som transman i flera år. Han är för tillfället sjukskriven, men har tidigare arbetat som förskolelärare.

Den statliga offentliga utredningen SOU 2014:91 gör skillnad på biologiskt och juridiskt kön. Där definieras det biologiska könet ”utifrån inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormon­nivåer”, medan det juridiska är det som registreras i folkbok­föringen. Enligt utredningen är en transperson den person vars könsidentitet inte stämmer överens med det biologiska eller juridiska könet. Ofta börjar upplevelsen, som för Kuro, tidigt i livet.

Men hur påverkas upplevelsen av den egna rösten av konflikten mellan det biologiska och det upplevda könet? För många mynnar motstridigheten ut i vånda. Kuro berättar om en tid när han knappt pratade på grund av obehaget.

– Jag bad vänner eller familj att ringa samtal åt mig, eftersom jag visste att så fort jag öppnade munnen så skulle personen i telefonen felköna mig. 

Att bli felkönad innebär att någon tillskrivs könet de inte själva identifierar sig med.

– Jag hatade nog rösten mest. Andra detaljer, som klädstil och frisyr var enkla att ändra på, men så fort jag pratade försvann ”illusionen” av att se ut som en kille. Det spelade ingen roll hur mycket man såg ut som en kille, utan rösten avslöjade direkt bortom alla tvivel, och folk ”rättade sig” direkt.  

I min forskning och undervisning om mänskligt tal får jag ofta lära mig nya saker om språket. En av mina studenter arbetade en gång med att försöka skapa syntetiskt tal på galiciska – ett minoritetsspråk i Spanien. Talteknologi kräver stora mängder data, men för minoritetsspråk finns bara småbitar. Studenten provade att komplettera tidigare inspelningar – som var av en man – med inspelningar av en kvinnlig talare. Kombinationen av de två talarna blev ett tydligare uttal, men också en slående androgyn röst. Exakt halva studentgruppen tyckte att de hört en djup kvinnoröst. Resten hade hört en feminin mansröst.

Lyssnare uppmärksammar enkelt ledtrådar till en talares identitet, även om rösten presenteras utan vidare information. I en studie kunde lyssnare bedöma talares fysiska drag – inklusive kön – på blotta 25 millisekunder. Det är en blixtsnabb bedömning, snabbare än den medvetna tanken.

Den starka kopplingen mellan röst och kön har en biologisk grund: Mäns och kvinnors röst-anatomi skiljer sig i genomsnitt tydligt åt. Män har lägre och mer framträdande struphuvud och stämband. I genomsnitt vibrerar mäns stämband omkring hundra gånger i sekunden, ungefär som A-strängen på en gitarr – den näst tjockaste. Kvinnors stämband vibrerar dubbelt så fort, tvåhundra gånger per sekund, vilket ger dem en ton omkring G-strängen (den tredje tunnaste). Eftersom stämbandens vibrationsfrekvens avgör röstens tonhöjd, har män – vars stämband är tjockare, och vibrerar mer långsamt – en lägre ton än kvinnor.

Rösten är ett av människans drag som bär tydligast prägel av sexuellt urval. Det är en del av Charles Darwins naturliga urval och beskriver drag eller egenskaper som ökar sannolikheten att para sig och få egen avkomma – inte bara att överleva. Det klassiska exemplet på sexuellt urval, som uppmärksammades av Charles Darwin i The descent of man, and selection in relation to sex (1871), är påfågelhannens stjärtfjädrar. Långa fjädrar är tekniskt sett ett hinder som gör det svårare för hanen att undvika rovdjur – de bidrar negativt till chansen att överleva. Men påfågelhonorna använder hanens fjädrar som ett tecken på bra partnerskap – alltså finns de kvar.

Mycket riktigt uppenbarar sig skillnader i rösten under puberteten, när människor når sexuell mognad. Det är till stor del testosteron som skiljer könen åt, genom att driva struphuvudets och röstens utveckling under den manliga puberteten. Till skillnad från påfågelsfjädrar ökar inte rösten risken att bli uppäten. Däremot har forskare funnit att röster upplevs vara vackrare om de är mer typiskt maskulina eller feminina. Att det går snabbt att kategorisera röster är alltså inte så konstigt.

Två typiska drag för röstdysfori – känslan att rösten och det upplevda könet inte stämmer överens – är att den egna rösten skapar obehag, och att personen drar sig undan sociala sammanhang på grund av obehaget. Många gör en skillnad på sammanhang. Obehaget kan, som för Kuro, vara starkt kopplat till hur andra upplever rösten.

Jenny Holmberg, logoped och verksam vid Umeå universitet, har arbetat aktivt med personer med röstdysfori sedan 2010. Sedan dess har antalet patienter som söker vård för röstdysfori vuxit – något som hon i breda drag tillskriver ökad förståelse. Jenny Holmberg intygar att obehagskänslorna som Kuro beskriver är vanliga.

– Vissa känner mindre obehag bland nära vänner och familj, och där de upplever sig vara accepterade för den de är.

Den typen av problematik drabbar både transmän som Kuro och transkvinnor. Under manlig pubertet, och hos transmän som får hormonbehandling, gör den kraftiga tillförseln av testosteron att struphuvudet förstoras. Då uppstår muskelhypertrofi i stämbanden som leder till att de förlängs och förtjockas. Resultatet blir att rösten sjunker i tonläge. Förändringen kommer i mångt och mycket av sig själv.

Därför har till exempel Kuro aldrig sökt röstträning. När han började medicinera sig med testosteron blev rösten snabbt mörkare, och han upplever att han aldrig har blivit felkönad sedan dess. Någon fortsatt behandling behövdes helt enkelt inte, tyckte han.

Jenny Holmberg tycker att det kliniska arbetet med patientgruppen har förändrats med tiden – till det bättre.

– Tidigare handlade behandlingen mycket om hur rösten uppfattas, med fokus på vad det är som gör att röster låter mer eller mindre kvinnliga.

I dag jobbar man mycket närmre med patientperspektivet – vi försöker gå på djupet med patientens egna upplevelser.

– Vi jobbar med att utforska rösten, att uppmärksamma och medvetandegöra hur den fungerar. Det kräver mycket repetition och många timmars arbete.

En vattendelare går mellan transmän som Kuro och transkvinnor. Att få en vuxen kvinnoröst att övergå till att låta manlig är något annat än att få en vuxen mansröst att låta kvinnlig. Till skillnad från testosteron leder inte hormonbehandling med östrogen hos transkvinnor till tunnare stämband.

Generellt är det alltså svårare för den som genomgått en manlig pubertet att låta som en
genomsnittlig kvinna, än tvärtom.

– Transkvinnor får helt enkelt jobba mer, säger Jenny Holmberg.

Det rör sig om många månaders eller års medvetet arbete med den egna talproduktionen.

Lina Axelsson Kihlblom blev känd som den första transpersonen i en svensk regering. Hon var skolminister från november 2021 till oktober 2022 och är numera chef för barn- och utbildningsförvaltningen i Eskilstuna kommun. Hon utkom 2015 med boken Kommer du tycka om mig nu? (Gothia fortbildning).

– Från det att jag var liten var nästan allt jag gjorde med det långsiktiga målet att vara kvinna, säger hon. Även som liten kände hon sig som en flicka. Men då fanns inget begrepp för känslan.

Insikten att det hon kände var sitt eget fenomen kom först 1983 – året då Lina fyllde 13 – när Johan Ehrenberg, grundare till tidskriften ETC, berättade om sitt liv som Jenny. Reportaget väckte enorm uppståndelse runt omkring i Sverige och ledde till en bred kulturell könsdebatt.

Lina beskriver att hon var ”färdig” vid 24 års ålder. Som en del av processen genomgick hon bland annat en reduktion av struphuvudet. Det är ett kirurgiskt ingrepp med syftet att feminisera struphuvudets utseende. Ingreppet är dock enbart kosmetiskt, eftersom sköldbrosket inte direkt påverkar rösten.

Hon har dock aldrig gått till logoped för att arbeta med rösten. Den möjligheten fanns inte i början av 1990-talet. Däremot har hon arbetat aktivt med rösten – bland mycket annat.

– Rösten var en del av ett helt paket. Jag tänkte på hur jag lät, men också på hur jag skulle hålla axlarna, röra händerna. Det var en hel svit av drag jag tänkte på för att uppträda kvinnligt.

Enligt min uppfattning som talforskare hade Linas röst i dag kunnat tillhöra vilken medelålders kvinna som helst. Själv lyfter hon fram flera års sånglektioner, med obligatorisk körsång, som mycket positiva för sin kontroll av rösten.

– I körsång finns det ju ett överlapp mellan röstlägen. Höga mansröster överlappar med lägre kvinnoröster i sång.

Hon menar att en nyckel var att lägga sig bekvämt i den upplevda gråzonen däremellan.

Tonhöjd må vara den mest uppenbara skillnaden mellan mans- och kvinnoröster. Men det finns många egenskaper som påverkar om tal låter maskulint eller feminint. Studier har visat att lyssnare snabbt kan identifiera en talares kön även om talet är viskat – och alltså producerat utan att stämbanden vibrerar.

Ansatsröret är hålrummet från stämbanden till läpparna och näsborrarna. När vi talar ändrar vi snabbt formen på detta hålrum. Vid puberteten sjunker det manliga struphuvudet längre ner i halsen. På så vis blir det manliga ansatsröret längre än det kvinnliga – även när man kontrollerar för individuell längd. I genomsnitt är det manliga ansatsröret ungefär 17 centimeter långt, och det kvinnliga ungefär 14 centimeter. Förutom kortare svalg har kvinnor också i genomsnitt lite längre ansikten i proportion till kroppsstorleken, jämfört med män.

En väsentlig egenskap av talsignalen är formanter. De är kon­cen­tra­tioner av akustisk energi, och är avgörande för hur vi hör framför allt vokalljud. När vi ändrar formen på talröret – till exempel genom att röra tungan upp, ner, fram eller tillbaka i munnen, ändrar vi hur energin fördelas. På grund av olika anatomi har män och kvinnor som regel något annorlunda förutsättningar att kontrollera formanterna. Följden blir att män och kvinnor i genomsnitt kan producera vissa ljud, till exempel vissa vokaler, på lite annorlunda sätt. 

En studie publicerad i tidskriften Journal of Speech, Language and Hearing Research tittade på artikuleringsskillnader mellan vuxna män och kvinnor. Forskarna fann bland annat att kvinnor i genomsnitt tydligare artikulerar med mer utpräglad käköppning än män, och att män uppvisar en tydligare tillbakadragning av tungkroppen för vissa vokaler. Det låter som små skillnader, men de påverkar också hur vi avgör en talares kön.

Jenny Holmberg betonar att det finns stor variation mellan patienter. För den enskilda personen behöver det inte röra sig om att vilja låta som en typisk man eller kvinna.

– Samhället ser ofta den här frågan som binär, men det finns många som trivs i utrymmet mellan könen.

Jenny Holmberg upplever också att logoped­yrket i dag har goda verktyg för att hjälpa den med röstdysfori – såväl transman som transkvinna.

–  Det är inte ovanligt att någon väljer att avsluta kontakt med vården för att de helt enkelt känner att resultaten de har uppnått är bra nog.

Att använda egna måttstockar är ett återkommande tema i mina efterforskningar om röst och dysfori. Kuro har funnit sig till rätta på sina egna villkor, säger han.

–  I dag känner jag mig, och skulle beskriva mig, som en helt vanlig kille. En som hade det svårt under uppväxten och behövde stöd för att kunna leva som mig själv. Jag ser det som att något blev fel när jag föddes, och jag behövde operationer och medicinering för att ”rätta till” det innan jag kunde må bättre och ha ett liv som alla andra.

I vetenskapliga studier får deltagare ofta lyssna på inspelningar i hörlurar, utan att se personen som talar. I verkligheten finns inga röster i vakuum. Intrycket av en människa formas av helheten.

Det är enkelt att ha uppfattningar av manliga och kvinnliga röster, när rösten är allt man har tillgång till. I den utsträckningen är det inget speciellt med just rösten. 

– Det är ju heller inte ett heltidsjobb att vara transperson, säger Lina Axelsson Kihlblom.

– Jag är också mamma till två tonåringar, säger hon och skrattar.

Att komma till rätta med röstdysfori är inte bara en fråga om frekvenser och hörsel. Det handlar också om hur vi blir sedda och hörda – som de individer vi är och vill vara. För många är det en del av ett större, mer långtgående arbete, där jakten på den sanna egna rösten blir en naturlig del av helheten.  

Kuro heter egentligen något annat.